FÖRFATTARPRESENTATION:
Ylva Maria Thompson föddes 1960 i Stockholm men bodde i Genève mellan 1966 och 1972, vilket tvingade henne att hålla kontakt med sina svenska vänner och släktingar genom brevväxling. På den tiden fanns inte såna avancerade tekniska uppfinningar som mobiltelefoner, persondatorer, internetuppkoppling och e-mail, hjälpmedel som hon sedermera lärt sig uppskatta, för att inte säga övervärdera betydelsen av.
Du tror nog att du redan vet vem hon är om du är född före 1981,
du som är yngre har troligen ingen aning, möjligen genom diffusa rykten om hur hon präglat en halv generations uppfattning om sex.
Ylva Maria tog porr-oskulden på Svenska folket som programledare på TV-1000 mellan 1991 och 1996, rörde om i debattgrytan med mottot "Skäms inte för din sexlust" och några år senare slog hon igenom som konstnär med 100 avgjutningar av kvinnors kön.
Hon har pluggat så mycket att hon inte längre är studiemedelsberättigad, bland annat psykologi, filosofi, konstvetenskap och konst. Hon har överlevt kändisskap, företagsledarhelveten och en överdimensionerad ansvarskänsla för andra människors psykosexuella hälsa.
Nu tar hon sig an mannens kuk, med det skrivna ordet som råmaterial och minnen, kunskap och fantasier som inspiration.
I boken Q-kar gör hon ett allvarligt försök att belysa mannens unika organ ur så många vinklar ni kan föreställa er, med en mustig och frustig inställning till hela kompotten av kulturella konnotationer och intersektionella maktanalyser. Efter att ha avnjutit läsningen av boken Q-kar kommer ni aldrig någonsin mer att påstå att en kuk är en kuk är en kuk.
YLVA MARIAS EGEN PRESENTATION AV BOKEN:
KUKEN
Jag hade hållit på med fittor i många år. Gjutit av dem, njutit av dem, beundrat dem, fascinerats av dem. När jag gjutit av 100 kvinnors fittor och ställde ut på en konsthall frågade många:
”Ska du gjuta kukar nu?”
Jag gjorde konstverket Anonyma Exhibitionister för att jag ville att alla skulle få en möjlighet att se hur vacker en fitta kan vara, hur olika vi kvinnor ser ut och att alla är OK. När jag var tonåring trodde jag att det var något fel på mig för att mina inre blygdläppar stack utanför de yttre. Idag är det många tjejer som opererar bort bitar av blygdläpparna för att de inte vet att variationen är enorm och att man inte måste ha en välansad liten diskret mutta för att duga. Varje fitta talar sitt eget språk med sina mjuka läppar, stora eller små, breda eller smala, tunna eller tjocka, modifierade eller helt naturella.
Jag älskar fittor.
Men jag älskar kukar också!
Och nu har jag äntligen gjort för mannen det jag då gjorde för kvinnan, ett porträtt av könet.
Kanske ett sätt att sluta en cirkel.
Oavsett vem man är förhåller man sig till kuken på ett eller annat sätt, bildligt eller bokstavligt.
Det är visserligen, ur en kvinnas synvinkel, bara en lustig kroppsdel som ser annorlunda ut än fittan, ett bihang som hänger utanpå kroppen, ömtåligt och utsatt, ett könsorgan som man inte undgår att lägga märke till och som skriker efter uppmärksamhet.
MEN teoretiskt sett är den laddad med värderingar, kulturhistoriska värden och anekdoter, politisk och social betydelse. Kuken är synlig på många ställen och på många sätt, ibland är den osynlig, symbolisk, ibland önskvärd, ibland inte. Den är älskad, hatad, fruktad, beundrad, föraktad, utsatt för stympning och modifiering, avbildad och tolkad.
Jag tycker den förtjänar ett porträtt.
I egenskap av kvinna, inte odelat heterosexuell och dessutom nyfiken och erfaren, anser jag mig ha rätt att tolka kuken utifrån mina egna synvinklar.
Läs boken som ren underhållning om du vill, eller läs mellan raderna och hitta alla undermeningar och övertolkningar.
Ord är ett material precis som målarduk och färg, gips, lera, brons eller betong.
Jag har valt att brodera lite, skapa dekorativa bilder. Jag har tagit mig friheten att använda metaforer och liknelser, eller att låta själva kuken bli en metafor när det passade mig. Och jag har brottats med orden, för att hitta de rätta, de som passade allra bäst. Som bokens titel, till exempel. Men var inte oroliga, jag förklarar precis hur jag har tänkt redan i det första, inledande kapitlet; KUKSEMANTIK
Jag har valt att inte censurera mig själv, utan låta idéer och minnen bubbla fram som de velat.
Självklart är jag skitnervös för vad ni ska tycka.
Det är ju dessutom min allra första bok.
Jag måste passa på att tacka HYDRA förlag som trodde på idén, Björn Elzén och Barbra Bohannan – och alla andra som hjälpt mig på olika sätt.
Jag måste också tacka Juan Manuel de Prada som skrev boken ”Fittor”. För frågan är om jag hade vågat skriva Q-KAR om inte Fittor funnits. Jag blev så provocerad av de Pradas sätt att beskriva fittan, mystifierandet av kvinnan, den heterosexuelle mannens tolkning. Och snart kommer man att kunna anklaga mig för samma saker. Mystifierande av mannen. En bisexuell kvinnlig blick. Objektifiering. Fördomar och förlegade föreställningar om det motsatta könet.
Skall jag berätta lite mer konkret om vad som finns innanför pärmarna?
Storleken har betydelse. I en liten bok, med mindre mängd text, jobbar man mer intensivt med varje ord, varje mening, varje formulering. Det ska kännas som ett koncentrat, ett extrakt, ett elixir.
En kuk är en kuk är en kuk? Nej, lika litet som en cigarr alltid bara är en cigarr.
Det finns, för att ge ett litet smakprov:
Gummikukar
Queera kukar
Behärskade kukar
Små kukar
Sköna kukar
Äckliga kukar
Vackra kukar
Ivriga kukar
Kreativa kukar
Den första kuk man sett
Kukar man önskar att man inte sett
Kukar som vill bli sedda
Kukar som gömmer sig
Kukar som vill smekas
Kukar som vill skrämmas
Kukar som vill leva
Fantasikukar
Att utforska de olika kukarna och vad de står för, deras roll i samhället, mitt eget liv och andras, har tagit över ett år och då har jag ändå bara skrapat lite på ytan. När jag nu sitter med boken i handen ser jag hur många kukar jag glömt att betrakta, analysera och porträttera. Det finns tusentals aspekter jag missat!
Att det påstås att en bild säger mer än tusen ord beror nog på att varje betraktare lägger in sin egen tolkning. Hela resonemanget förutsätter alltså fler än tusen betraktare? Eller kanske en extremt fantasifull 
betraktare. Det är saker man tänker på när man döper sina bilder. Att lämna öppet för varje betraktares tolkning, inte på en gång avslöja sin egen och styra hur andra ska uppfatta bilden. Och på samma sätt vill jag att den som läser mina kuknoveller ska få tolka texterna utifrån sina egna erfarenheter och fantasier. Så för att inte servera en färdig tolkning har jag valt att inte illustrera mina texter. Jag vill att läsaren ska skapa sina egna bilder, för att texten ska kunna säga mer än tusen bilder.
Kanske är min förtjusning, beundran och kärlek till mannen och hans kuk en grundläggande förutsättning för att den här boken över huvudtaget skulle bli till.
Att erkänna att man tycker om kukar känns inte helt politiskt korrekt, i alla fall inte för mig, Faktum är att jag ibland knappt vågar erkänna det, när jag till på köpet gillar fittor också. Som om det låg en motsägelse i att gilla båda typerna av könsorgan, som om man faktiskt borde bestämma sig och välja sida.
Men också som om kuken, som betraktas som potentiellt farlig i vissa sammanhang, inte förtjänar att älskas och beundras. Som om det låg en fara i att ge den beröm och uppmuntran. Att den därigenom skulle få stärkt självförtroende och missbruka detta självförtroende till att förtrycka och våldföra sig på människor.
Jag antar att min inställning i frågan avslöjar en godtrogen och naiv syn på människans natur. 
Jag tror att kuken är god.
Ylva Maria Thompson
